angelicdream

Kollade precis på 4ans domumäntar "Barn med anorexia". Rätt intressant. Superbra att barnen fick hjälp men jag tror ändå inte det är rätt väg att gå genom att tvinga någon att äta men desvärre finns det ibland inget val. Alla slags ätstörningar är ju psykiska men önskar att det fanns ett piller man kunde ta och sen blev man frisk. Utan att behöva kämpa. Ett av barnen nämde även att tiden bara flyger förbi och det gör den verkligen. är inne på mitt åttonde år nu med ätstörningar och sex av dom åren har jag försök bli frisk. Men har aldrig vågat satsa 100%. Fan va jag slösat ut tid på att vara sjuk egentligen. Men det är svårt att släppa kontrollen, egentligen har man noll kontroll när man har ätstörningar men det känns som man har kontroll över saker och ting, maten är det ända som man har kontroll över (tror man).
En av flickorna sa även sin åsikt om medias inflytande. Dom flesta inklusive mig med ätstörningar bryr sig inte så mycket av media utan man påverkas bara av sina inre monster och bilder av hur man ser ut, och framförallt vad man kan ta på, hur mycket fett man har på kroppen och hur det dallrar när man går. Men visst. är inte så jätteförtjust i supersmala modeller för dom får tjejer att banta. Men tror oftast att dom tjejerna stannar i stadiet där dom bantar. Oftast får dom inte långvariga ätstörningar. Men som sagt detta är bara vad jag tror och hur jag uppfattar saker och ting när jag pratar med folk som själva har ätstörningar.
Nu har jag kommit upp rejält i vikt och ligger strax under den vikten som va min målvikt när jag gick på capio anorexi center. Men jag har fortfarande tankarna och hatet mot min kropp kvar. Jag gillar verkligen inte alls att ha fett på min kropp men börjar acceptera att vi människor tydligen ska ha fett på kroppen för att kunna fungera som bäst. Jag har ju absolut med energi nu när jag äter mer. Men samtidigt så vill jag inte äta. Jag blir stolt över mig själv när jag kan stå emot kroppens signaler. Men min behandlare sa något rätt så klokt "skulle du blivit stolt om du stod emot kroppens signaler om att du behöver kissa" och självklart skulle jag inte det. men det är ju ungefär samma sak. Min kropp signalerar vad den vill och vanliga människor följer dom signalerna. Jag följer många av kroppen signaler men gillar inte att följa signalerna om att jag behöver fylla på.
Jag minns många gånger på luncherna i högstadiet och framförallt på gymnasiet när jag följde med andra in i bamba och såg dom äta mat och jag kunde inte annat än att tycka synd om dom. Ynkliga människor som inte kunde stå emot hungersignaler. vid den tiden fanns inte ens hungersignaler. Jag satt verkligen och tittade snett på dom och undrade va fan dom höll på med när dom satte i sig mat, förtjänade dom ens mat? varför svälter dom inte sig själva? förstår dom inte att man måste stå emot hungern? förstår dom inte att man blir misslyckad om man äter? Såklart dom inte förstod, dom va ju friska från ätstörningarn. Råkade även yttra mig en gång i bamba om hur ynkliga jag tyckte dom va. Kan ju lova att jag inte hade vänner kvar sen i min klass. Vet inte hur länge folk typ undvek mig och snackade skit om mig. Men saken va att det inte var jag som pratade när jag sa det, jag va så inne i mitt monster att jag inte tänkte logisk, tänkte nog inte överhuvudtaget. Samtidigt som jag kände sorg inför dessa människor som äter måltider varje dag så kunde jag även känna avundsjuka. Varför kan dom äta mat utan att kväljas? utan ångest? utan skam? varför kan dom och inte jag?
En dag ska jag med kunna det lovade jag mig för några år sen och jag försöker fortfarande. En ätstörning skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Det är så fruktansvärt plågsamt och bland det mest destruktiva man kan göra mot sin egen kropp och sitt eget psyke. Ta hand om er. Ni ska leva med er själva hela livet.