Förlåt...
Förlåt mormor, jag är verkligen så fruktansvärt ledsen. Sitter här nu och låter mina tårar rulla långsamt ner för kinderna och det gör ont mormor. Det gör väldigt ont. Önskar bara jag kunde spola tillbaka tiden. Ser du mig från himlen? är du stolt eller besviken över mig? Jag vill ha dig här hos oss, vi behöver dig, alla vi behöver dig.
Mormor du va verkligen en förebild för oss alla, den kärleken du gav och din givmildhet kommer jag nog aldrig ens att komma i närheten av. Du fanns alltid där för oss alla, ställde alltid upp. Har många fina minnen som jag kan tacka dig för. Glad att du orkade med mig när jag drog ut dig i skogen för att gå trots att du hade vädligt ont i dina ben. tacksam för alla dina skratt du gav mig och kan än idag höra dig skratta. Har aldrig sett en människa med så mycket jävlar anama i som du hade, helt otroligt. Ingen kan mäta sig med den styrka du bar på. Du gav oss styrka när vi behövde det. Du gjorde allt för oss alla. Vi alla saknar dig så.
Det är svårt och saknaden är så otroligt stor. Fortfarande ledsen och jag minns den svåra tiden du gick igenom innan du fick din vila. Minns när vi fick beskedet om att cancern inte gick att stoppa, kunde inte tro det va sant och det va otroligt jobbigt att veta att du bara hade några månader kvar. Vi grät mycket tillsammans. Minns specielt när du sa "Jag tror inte jag kommer kunna komma på din konfirmation men jag lovar att titta ner på dig från ett moln" och jag minns hur jag grät. Jag tog mig igenom min konfirmation men det va så svårt, speciellt för mamma som inte ens minns min konfirmation. Mormor du borde inte ha behövt lämna jorden.
Jag såg dig lida så otroligt mycket och den kvällen den 25 januari 2003 när jag gick från ditt hus hoppades jag på att du skulle få din vila. Efter det tog det inte många minuter innan du lämnade oss och jag sa aldrig ett riktigt farväl, jag borde vetat bättre, förlåt. Gjorde bara så otroligt ont att se dig lida så mycket. kan fortfarande höra dina tunga andetag och hur du kämpade. Åh, mormor. Förlåt. Ibland undrar jag med om du kämpade det sista där för att just få låta mig och Ida säga hejdå, vet ju hur mycket du älskade oss. Efter jag sett dig lida så kunde jag inte gå in i rummet där du låg en gång till för jag va rädd för att gråta mer och att det skulle göra för ont, nu vet jag bättre och vet att det inte gör något om man gråter, jag viste dock inte det då och det gör mig ont.
Dagen efter hade dom gjort dig så fin för att läggas ner i kistan. Du va så vacker i kistan men jag vågade inte pussa dig hejdå i pannan. Jag va bara så rädd mormor, jag va inte redo för ett farväl.
Jag kommer aldrig bli redo för ett farväl av dig.
Förlåt mormor...
