Seriöst
Jag börjar bli så jävla trött på mig själv och allt som händer runt mig. Så jävla trött på alla känslor som jag inte kan hantera. Kan knappt kontrollera mig själv. Blä på allting. Så skönt att iaf ha jobb minst 2 dagar i veckan för då slipper man tänka på andra saker än jobbet och barnen.
Tror jag skulle vilja lägga mig ner och gråta i några år för jag tror det finns så många känslor där som jag stängt in i flera år. Det är inte bra att förtränga saker och nu är allt påväg upp till ytan. Känner inte ens igen mig själv längre. Jag har faktiskt ingen aning om hur man ska hantera ilska, har aldrig varit en ilsken person utåt utan har jämt stängt inne min ilska. Men jävlar va jag är förbannad ofta nu alltså, jävla skit. Är så jävla förbannad på det mesta alltså. jag har alltid tackat och tagit emot skit i livet men nu jävlar så blir jag så jävla förbannad. Trött på skit som ska behöva hända mig och hända min släkt. Shit, give us a break!
Har lust att bara slå varenda jävel på käften. Många som säger "nej men emma, du är ju aldrig arg" tänk för att jag är det. Sluta se mig som enbart liten och söt. ni fattar inte hur mycket känslor som får plats i mig men nu kommer det spricka.
Tror jag ska börja gå i kyrkan eller något. Tror faktiskt på Gud och jag tror på himlen. Jag tror inte man lever här på jorden och sen försvinner och det gör det lättare för mig att leva. Egentligen borde jag vara glad för nu börjar det bli vår men det funkar inte. Saknar mormor som fan. Är så arg över att hon fick cancer. Livet är verkligen orättvist och det är så jävla jobbigt. Är arg på mig själv att jag inte sa hejdå till mormor när jag hade chansen men ändå känns det som om hon förstår varför jag gjorde som jag gjorde. Blev verkligen förkrossad av hennes död, halva släkten rasade samman. Mormor och Morfar Erik va dom som höll ihop släkten och nu är ingen kvar på jorden längre. Bit för bit lossnar medan jag försöker pussla ihop mig själv.
Jag är seriöst trött. Vill lägga mig ner och gråta men gör inte det, varför? för att det är inte min stil. kan gråta en stund och sen reser jag mig. har fått lära mig att det tjänar ingenting till att bara ligga och gråta. man kan gråta en stund men sen måste man resa sig upp. Fan för alla er som tror att mitt liv är så jävla lätt, att allt är perfekt. Men visst ni kan inte veta va som döljer sig bakom en perfekt fasad, det som är meningen med min fasad, att skydda mig från ert vetande. Saken är den att jag vet att jag kommer klara av detta, klarar det mesta.
Är en kämpe och det är jag stolt över. Alla motgångar som jag fått är det inte alla människor behöver gå igenom, men jag har gjort det och jag kämpar fortfarande. Nu har jag tagit mig igenom det mesta och nu ska jag börja bry mig om mig själv och pussla ihop mina känslor.
Jag kommer aldrig att ge upp
