angelicdream

för mycket känslor och tankar just nu

Morfar har legat inne på sjukhus sen igår och legat där över natten. Han ringde nu så mamma är påväg och ska hämta honom. Blir alltid så orolig och det är ju rätt förstårligt. Jag kan knappt höra en telefon ringa utan att bli rädd för att någon ska berätta att någon i min närhet har gått bort. Varje gång telefonen ringer och någon annan svarar så spetsar jag öronen för att höra vad som kan sägas. Hjärtat stannar till och lägger sig i halsen känns det som. Döden i sig skrämmer mig inte så mycket för jag är väldigt bekväm med min kristna tro och tron på himmlen, det som skrämmer mig är sorgen som kommer sprida sig. Sorg är ju något som alla människor lever med, vissa mer och vissa mindre.
när min mobil ringer blir jag med på helspänd och första tanken är döden och efter det kommer tankarna på otrohet. Jag går runt och väntar på att någon ska ringa mig och berätta att min partner gått bakom ryggen på mig. Och dom tankarna kan jag inte få bort. hur ska man kunna lita helt på någon igen när man blivit så jävla lurad flera gånger om. Och otroheten har kommit från flera håll. Dom tankarna ger mig tankarna om att ge upp allt vad kärlek innebär men det går inte. Är en alldeles för kärleksfull människa för att kunna skippa kärleken.
Men hur normalt är det att efter att blivit tillsammans med någon redan då börja fundera på tankarna att man tillslut kommer bli till ex. Hos mig är det rätt normalt.

De senaste dagarna har varit som en jävla berg-och dalbana. Min sömn blir helt förstörd pga mina jävla drömmar. Jag fattar inte varför mitt undermedvetna inte låter mig slippa se mitt ex, jag har ingen anning va mina drömmar vill säga. Jag känner bara skam över att jag fortfarande känner medlidande för en person som sårat mig så otroligt mycket. Det är väl helt enkelt så att jag inte kan hata någon eftersom alla människor har något gott i sig. Men känner inte att jag vill slösa energi på mitt ex och det tar av min sömn när han är i mina drömmar. Känns inte som jag får lov att gå vidare och jag vet att jag är värd att få gå vidare och bli lycklig i mitt liv. Ibland hatar jag att jag inte kan hata någon.

På jobbet har det med varit rätt mycket. Öppnat mig mer och dom öppnar sig tillbaka och jag ser att alla människor har sina problem och det är inte jag som straffas för mina synder. Jag ser även att det finns vuxna människor som med lever i destruktiva förhållande, att det finns vuxna som har barn men samtidigt samma problem som jag har. Mina riktiga problem kommer jag nog aldrig skriva om här, det blir för naken. detta är nog det mest avklädda ni kan läsa om mig.

Jag vill spela med öppna kort men är rädd hur omgivningen ska ta det. Det mesta jag hör om mig är hur otroligt positiv jag är, att jag jämt är glad och ler och sprider glädje, det finns inget ont inom mig och det måste vara skönt att vara mig och inte ha några problem. Jag är väldigt ofta positiv, skulle nog mått grymt mycket sämre om jag inte varit positiv. Motgångar är utmaningar som får en människa att växa. Men det är jobbigt att veta att omgivningen som inte känner mitt innersta ser mig som en perfekt människa. Och jag har mycket, Jag har underbar familj ochsläkt, bor fint och har pengar, har pojkvän, vänner och jobb (finns alltid folk som har det bättre men jämför mig inte) men något som jag hela tiden bär på som inte de människorna vet om är ett stort tomrum inom mig. Kroniska tomhetskänslor. Ett tomrum som jag inte kan fylla upp med hjälp av familj, släkt, pojkvän, vänner, pengar eller jobb. det är bara jag själv som kan fylla upp det. Men har ingen anning om hur. Och jag mår okej, men jag är tom. Jag är rädd för att folk ska ändra uppfattning om mig om dom ser mitt inre tomrum. Vill inte att dom ska se mitt äkta jag samtidigt som jag vill att dom ska veta vem jag är.